Slut på semestern

Idag kom den. Dagen då Anders började jobba och semester tog slut. Nu börjar vardagen, en vardag jag inte riktigt känner till. En vardag som mammaledig.

Jag minns när dagens ämne på föräldrarkursen var " Första tiden hemma". De flesta frågade frågor som, kan man rulla på bebisen om den sover i sängen, hur håller man i huvudet, hur mycket kläder ska dom ha osv... Bla bla bla. Jag ställer frågor jag läst på Google att man ska ställa, tänkte jag.

Jag hade koll. Även fast jag aldrig knappt vart i närheten av bebisar, visste jag att det sunda förnuftet skulle lära Anders och mig svaret.

Mina frågor rörde mammaledigheten och rädslan inför den. Självfallet längtade jag så att få lära känna den som sparkade, hickade och gav mig humörsvängningar. Men jag var rädd för att glömma bort mig själv. Anders. Och vår egna relation. Att jag ska bli en sådan där hysterisk person som bara ser min barnvagn och att alla minsann ska anpassa sig efter mig, men framförallt min barnvagn. Att jag ska vara konstant trött, otrevlig och dessutom osexig.

Denna fråga kändes så tabu att ta upp. Andra par tittade lite konstigt på mig och barnmorskan svarde snabbt att det skulle lösa sig och fortsatte direkt att pladdra på om ur man bäst klär barn efter väder och vind. Vadå lösa sig? Hur då? På vilket sätt och när då?

Jag blev förbannad över att ingen diskuterade detta, för det kändes som om alla egentligen tänkte på samma sak. Fegisar.

Jag bestämde mig hursom för att aldrig sluta leva mitt eget liv och ge upp mina egna drömmar. Jag deklarerar: -Jag vägrar att bli en sådan där bitter kamikasse (det är en roligare stavning än den vanliga) barnvagns mamma! Punkt slut.