Attack i skärgården

Inatt har varit en riktigt jobbig natt. Det har inte varit Lilla Q som har stökat. Hon har som alla 5 veckors bebisar ska, sovit åtta timmar igen. Hallelulja.

Inatt trodde vi (eller mest jag) att ryssarna invaderat ön. Jag skriker till Anders, som faktiskt även han ser lite orolig ut, att springa upp och låsa dörren.

- Vi har ett barn att skydda, skriker jag lite panikfullt.



Anders lommar iväg låser och vilken ryss som helst borde då förstå att nu är det kört. Låst. Bommat. Gå vidare till fängelset, utan gå. Hej då. 



Men. Ljudet fortsätter och jag försöker övertala Anders att gå fram till fönstret. Han vägrar.
- Tror du att ryssarna ska borra sig in via golvet, säger han och lägger kudden över huvudet. 



Fan.

Det blir mitt jobb. Jag ska riskera liv och lem, för att avslöja ryssarnas brutala angrepp.



Tiss tass. Jag smyger. Spänd. Förväntansfull och ganska rädd. 

Pulsen ökar.

Jag sticker fram nos och ögon och ser en rullande tunna. Vad fan? Har ryssarna druckit massa Vodka och fastnat i en tunna? Vilka idioter. 



Någonstans här vaknar jag till. Hjärnans båda delar börjar kommunicera och jag inser nog att ryssen inte kommer komma upp genom golvet. Trots alla solklara tecken.

Jävla grävling.

Känslan av att något kan hända lilla Q är hemsk och vedervärdig. Jag minns när vi efter 28 timmar på BB skulle få åka hem till vår längenhet.

Vi stod där. Lagom trötta och skulle sätta in Q i barnstolen.

Hur i helvete kan de ha släppt ut oss med en sådan här liten allt kan ju hända! Alla bilar som körde som idioter. Folk hade självfallet ingen som helst koll på sina kopplade eller okopplade hundar, han där borta med keps ska säkert sätta igång ett kvalificerat rån av ICA.


Anders stannar bilen. Informerar mig om att en förutsättning för att bilen ska rulla, är att jag har bilbälte på mig:
- Men... Men. Jag måste ju bevaka att hon andas. Det syns inte genom sätet, tycker jag.

- På med bältet. Eller gå.


Hård som ben.


Här insåg jag att jag faktiskt måste släppa lite på kontrollbehovet och inte sluta leva. Det är inte en jättebra idé att låsa in Q, för att skydda henne mot omvärldens problem och risker.

Men. Ryssar, hundägare, bilförare och gubbar med keps. 


Jag är redo om ni kommer. Så ni vet.

Det är inte grävlingen på bilden, som skrivit brevet. Han kommer härifrån. Tack! http://www.fiskrens.com/new/omfiskrens.php